När man nästan somnar på golvet i yogasalen i slutet av lektionen, och bara önskar att någon vänlig själ skulle breda en filt över en och låta en ligga kvar till morgondagen.

Planer inför helgen? Sova.

Kärleken till vädret vet inga gränser nu. Att vakna till tjugo minusgrader, rökig andedräkt, knarr under skorna och solen -- solen! -- mellan snötunga träd gör mig alldeles glad i magen. Och ni vet vad man säger om kläder och väder; jag älskar, älskar min Canada Goose, den är den bästa investering (näst efter Nils Katt) jag någonsin gjort. Den sviker aldrig, jag fryser aldrig, och dagar som denna kan jag utan problem pulsa omkring med snö upp till knäna i över en timme utan att behöva känna mig som en tjälknöl efteråt. Ett par fårskinnsstövlar på det och man blir hög på livet.

Marre sa det redan, så jag vet inte varför jag ska upprepa det. Men om jag ändå ska göra det, så säger jag såhär: öppna ögonen, lyssna, läs och inse att det är dags nu. Vårt land vore ett bättre land med en människa som Haavisto vid rodret. (Och att hugga underifrån, det gillar jag.)

Igår grävde jag ner lite Newcastle i snön utanför bakdörren, tog på mig förklädet och kockade fisksoppa och sommarminnen. Fick fina och efterlängtade gäster som myste i vår soffa -- och gladast av alla var kanske jag själv.

Fredag, trött i ryggen från gårdagens spinning, trött i huvudet av nattens krig mot piggheten och trött bara av vetskapen om en helg i antågande. Har tillbringat eftermiddagen i grannstaden med mor och syster, uppdaterat basplaggshyllan med neonfärger, och, det bästa av allt -- kommit hem till ett glas Le grand noir och min feel good-musik. Ikväll är det Air Supply. Skratta ni, ni skulle bara veta.

Ikväll är jag ensam hemma, eller ensam med Nils Katt, självfallet, och hade redan bestämt mig för pausdag från träningen, husröjning light och efterföljande kockande, muskelstretchande och hemmaspa. Så fick jag ett sms med en skidsällskapsförfrågan, och som jag blev sugen. Men -- jag kunde låta bli. Och nu ska jag inte ha dåligt samvete, utan nu ska jag n-j-u-t-a.

Dagens i-prick? I postlådan väntade både en rutig Levi’sskjorta och nyaste Elle när jag kom hem. Skjortan perfekt, Elle kvällens sällskap. Helt suveränt.

Bild från planet-sports.com.

Ikväll äter vi min mesta comfort food. Ett recept ärvt från mor, far och barndomen, med en sås jag kunde dricka direkt ur pannan. Vitlök, soja och you had me at hello.

Att väderblogga lär ju ska ligga lägst på skalan när det kommer till allmänintresset, men vad gör man då om det är allt man tänker på? Har pulsat i snö upp till knäna idag, sett solen kika fram mellan tunga moln och grävt fram våra tillhörigheter ur drivorna. Kikat ut över fruset hav, blivit lite kär i tystnaden och gubbfräst under granarna. (Sven tycker att det är det äckligaste som finns, själv är jag ibland så snorig och glömsk att nöden verkligen inte har någon lag. Och behärskar man konsten är man ju snarare en tillgång för miljön, tänker jag.) Och nu är jag med i leken igen, nu är sura miner, svarta morgnar och avgrundslånga dagar ett minne blott, nu är vår bästa tid här igen och jag njuter av varje dag. Och det är ganska skönt, kan jag säga. Att inte längta någonstans.

Det är fredag och jag älskar det. Ute är det snöstorm, en sådan där riktig en, sådär så att snön yr och kastas omkring i byar, och det kommer mer och mer och mer och hänger vita drivor från taken och täcket på utemöblerna är minst en halv meter tjockt och dörrarna går knappt att öppna. Vårt nät vacklar, det låter som ett smärre krig i fläktrören i köket och jag behöver inte göra någonting alls. Bara äta en skiva lantbröd med mozzarella, kallrökt oxe och ruccola, rita mönster i imman på glaset och känna sviterna efter dagens utevistelser sticka i kinderna. Mysa löjligt mycket och lyssna på Isak Strand och små snarkningar från kattkorgen.

(Och glädjas över att alla mina foton är räddade. Som grädden på moset och pricken över i.)

Idag sitter jag vid köksbordet, tankar spenat och försöker övertala mina ben om att smärta endast är svaghet som länmnar kroppen. Efter att ha gått på halvfart i två månader med snor, kräkhosta och en kroppstemperatur med adhd är jag äntligen frisk igen, och äntligen, äntligen kan och vågar jag träna fullt ut. Konstigt nog tycker låren att vi gått lite för hårt ut i starten, och nu kan jag knappt lyfta ett ben över det andra utan att ta händerna till hjälp. Men efter en vilodag ska det cyklas bort nu, har jag tänkt. Mitt första spinningpass sedan oktober, förstår ni lyckan?

Vi har under den senaste tiden välsignats med så många fina tekniska prylar att mitt estetiska sinne fått storhetsvansinne (och ja, lite har jag tröttnat på datatrubbel också). Jag har således inlett en sorts vältalighetskampanj som går ut på att jag varje kväll lovprisar iMac:ens förträfflighet och snygga uppenbarelse.

Uppenbarligen har vår gamla, trogna pc hört allt förtal, för igår sa den plötsligt stopp och lämnade mig stående med en blanksvart skärm och orden ”no contact”. Lämpligen nog utrustade oss far för bara ett par dagar sedan med allt vi behöver för att säkerhetskopiera alla stora, viktiga, kära saker från den gamla hårskivan utifall att, men det skulle vi ju göra imorgon. Känner ni surhetsgraden stiga?

Det var kanske att hoppas på lite för mycket att få perfekt ljus två dagar i följd. För det första sov jag i evigheternas evighet, och vaknade till mera snö, gråskala och -- tack och lov -- croissantdoft i köket. Och när jag väl förtärt dagens underbara frukost (finns det ett bättre mål?) i soffan över ett par kapitel Wannabe, konsulterat en syster med utekväll i bagaget och sist och slutligen packat kameran och klätt mig i funktionsmaterial var klockan mycket och vyerna låg i skymning. Vi pulsade en timme i oplogad, blåsig skog, tryckte ett par gånger och tog noll komma noll stycken fina bilder med oss hem. Frisk luft i lungorna och Mors lilla Olle-röda kinder fick vi dock på kuppen, och snubblade över en ivrig, ja, gissa vem, på vägen hem?