Jag har haft stora problem med bloggen den senaste tiden -- först de vanliga irritationsmomenten som alla papperbloggare fick erfara och som brände upp även den längsta stubin, men när hastigheten väl kom tillbaka och allt såg ut att bli fredligt och fröjdeligt igen nekades hela vårt hushåll plötsligt tillgång till inte bara min egen, utan alla papperbloggar. Vad det beror på vet jag inte, och förhoppningsvis löser det sig så småningom, men jag orkar inte slåss mot en döende domän längre. Så nu flyttar jag. På tittilii.wordpress.com hittar ni mig, om ni vill.

(Än så länge i startgroparna, arkivet flyttas över som bäst och både det ena och det andra ska se annorlunda ut. Men snart.)

Bland många -- det lurvigaste.

Solen bara skiner, plusgraderna klättrar tappert uppåt, skoterspåren håller fortfarande vår vikt och vi har lagt kilometer efter kilometer av skare bakom våra fötter. Och därtill: årets första asfalt under sulorna, årets första kaffe i solskenet, årets första heldag ute, årets första glas vin på trappan. Och jag har tankat ljus. Framom allt.

Fick ett mystiskt meddelande som resulterade i hemliga planer, och när klockan slog halv två började resan. En visste ingenting, en var övertaggad, två var glada och nöjda i baksätet. En shoppingrunda, en bowlingmatch i neonljus och en avslutande och alldeles suverän indisk middag senare gäspade vi ikapp i audin. Och jag drömde lyckliga drömmar om naanbröd natten lång.

(Egentligen gör prat om tre olästa böcker inte kvällen rättvis, trots allt. Jag borde berätta om en oväntat ledig morgondag och om hur det kan vara skönare än tre semesterdagar tillsammans, om lurviga små tassar som trampar collegetyg av lycka när räkorna plockas fram, om ljudet när kolsyran tillsammans med korken lämnar en flaska vinho verde, om den totala harmoni som råder under filten framför en riktigt bra film, om förväntningarna inför morgondagens maratonfrukost i pyjamas tillsammans med en lika ledig Sven och om kullerbyttorna i magen när takdroppet utanför fönstret fortsätter efter mörkrets inbrott. Och om lyxen att få sova utan en väntande väckarklocka. Allra mest av allt.)

Jag ligger på soffan och har beslutsångest över vilken av tre olästa böcker jag ska öppna först.

Friluftssystrarna a.k.a. hurtbullarna tar det här med sportlov till nya dimensioner i år. Och det spelar faktiskt ingen roll hur stelfrusna fingarna är eller hur mycket kravlande i lårhög snö man har bakom sig, sitter man på en sten under bar himmel med vit fjärd framför sig och doften av grillad krakovkorv i näsan, då bara ler man.

Efter en stund i fosterställning på vardagsrumsgolvet klev jag i uggsen, tryckte solglasögonen på näsan och så vandrade vi i skoterspåren hela eftermiddagen. Planerade, fnissade och blev lite höga på livet, solen och framtiden igen. Dagar som denna är det bara ljuvligt att finnas till.

Imorse kröp jag nästan på alla fyra mellan sängen och köket, så trött var jag. Men den enda vägen var upp, för det vankades brunch med syster yster och det lär ska vara oartigt att ligga till sängs när gästerna kommer. Lite barfota diskdans till Kapten Röd och en halv liter blodapelsinsjuice senare återvände livet, och syster anlände med en stor sats smoothiesmet. Och så blev det croissanter och äggröra (hur gott är inte äggröra? Varför äter man inte äggröra precis varenda dag?) och sallad och juice och kaffe och livsviktigt prat och jo, mätta magar.

Och tulpanerna sen, jag älskar dem! Chockrosa färgterapi.

Var tvungen att lämna banderollen över hjärtat tomt, för jag kunde inte bestämma om där skulle stå fredag, sportlov, oxfilé eller rioja. Livet är hårt på Backvägen ikväll.

Steker halloumi. Det doftar så här:

♥.

En av mina stora svagheter när det kommer till kokkonst är alla dessa degar. Igår kväll blev det en focaccia med ört- och vitlöksfyllning som jag sedan delade ut runt kvarteret. Och så matade jag mig själv, förstås. Här hittas receptet, och jo, det går uppenbarligen att göra precis så där, även om det var en smula skeptiskt jag hällde vatten över högen med oblandade ingredienser av varierande konsistens. Och kryddsmöret är så gott att man helst skulle slicka hela brödet från en kant till den andra. (Så ska man dock inte göra. Helst.)