Vaknade till femton minusgrader och en kämpande sol över vintervärlden utanför fönstret, och det här älskar jag. Knarret under skorna, röken som stiger ur lungorna, tystnaden som verkar bli större ju längre neråt kvicksilvret sjunker och pastellfärgad himmel över vitt, vitt, vitt.

Syster och jag tog en tur med kameran idag, tyvärr gick solen ner en kvart senare så vi tar nya tag imorgon. Ett par grader varmare för fingrarna och sol klockan fjorton, utlovar prognosen. Perfekt för feel-good-landskapsfotografering, med andra ord.

1. Årets skidpremiär är gjord. Syster och jag kämpade tappert i blöt snö och mörker och fick till ett riktigt skapligt spår i skogen. En bragd, när man pratar om skidskyggt folk som oss.

2. Jag insåg nyss vad ordet ”insegel” egentligen betyder. Och nej, det har inget med segelbåtar att göra. Synd, som verb hade det suttit bra där jag tänkt skriva det.

Kom ihåg att livet är en fest!

♥

Jag behöver inget mer, åren går, men fortfarande är det här ren kärlek:

Eftersom vissa i vårt hushåll snusar, och eftersom snus alltid är en bristvara i vårt land, och eftersom en snäll medmänniska därför kom hem med en stock i väskan till jul, och eftersom jag plötsligt kom ihåg att jag hade ett kuvert med svenska kronor kvar sedan vårt senaste besök i grannlandet, och eftersom jag således betalade kalaset, fick jag idag återbetalning i form av nytt schampo och balsam från Tigi. Inte illa pinkat för en bortglömd och oanvändbar pengagömma.

Igår firade vi, idag blir han ett år äldre. Hurra!

Vaknade till ett snorfyllt huvud och ett erbjudande om att komma över och äta rester. Kanske sådana här rester, om vi har tur. Vi har ätit alldeles fenomenalt gott. Ännu en gång.

Jag är bara hjärta just nu. För vad vi är och vad vi har och vad vi får, för privilegier och extravaganser och möjligheter, för familj och kärlek och för att jag kan sitta tillsammans med en lurvig katt jag betalat alldeles för mycket för och en man jag gett alldeles för lite och dricka vin och fnissa och vara tacksam. För att jag vet att jag när som helst kan förlora något jag behöver och tror på och lever för, och för att jag inte behövt göra det. För att jag hittills fått ta saker för givna. Finns det en finare början (!) på livet än så?

En fridfull juletid och ett massivt mys önskar er folket som lyssnar på Bon Jovi och spelar gamla sierraspel i pyjamas och aldrig behöver gå och lägga sig. Ni är det roligaste vi vet och ni är oss kärare än ni någonsin kommer att få höra. Puss!

Körde den bekanta och saknade villavägen i en immig merca med vagn på släp idag. Klev ur och möttes av lugnet, ännu en gång. Tände en brasa, hittade spår av vilddjur som tagit över marken vi lämnat, åh:ade och fantiserade och tittade på havet. Pappa klev i sina orange arbetsstövlar och högg en gran, vi drack varmt kaffe och åt jultårtor och andades rök och värmde fingrarna. Ville inte åka hem. Åkte hem. Lite lyckligare igen.

Jag kan inte riktigt förstå att det är sant, trots att jag sagt god jul otaliga gånger under dagens lopp, trots att alla mina tankar innehåller slutrim och trots att hyacinterna snart slår ut. Men det är den tjugoandra i tolfte och vi ska se på julfilm, jag drack glögg till middag och vårt köksskåp är fyllt till bredden av choklad som välvilliga medmänniskor skänkt mig. Imorgon ska jag räkna lite, mejla lite, övervaka lite, och sedan börjar det. Kvällen före julafton är min heliga kväll, då slår jag in julklappar och skriver rim och dricker ännu en mugg glögg eller två eller tre, tänder ljus, bäddar med filtar i soffan, sticker näsan i påsen med julkaffe, tänker bara ”nu!” och känner hur hjärtat nästan växer sig ur kroppen. Det här är kanske det allra bästa jag vet.

När julen nu står blott någon dag ifrån oss och vi överrumplas av sista minuten-klappar som plötsligt ska införskaffas till kära vänner vår stressade hjärna gjort omvägar kring kan jag glatt tipsa om vinterupplagan av magasinet Orginaal. Istället för hastigt inhandlad konfekt eller en överprisatt och småhängig julstjärna kan du dela med dig av lite österbottniskt, rikt kulturliv. (Dessutom får man mitt tryckta namn på köpet, jag fick äran att författa ett par rader om Jakobstadsbördiga Laesh, och självpromotion är ju aldrig fel.) Och framför allt är det aldrig fel med lokalproducerad design på matt, tjockt papper som känns nästan olagligt lyxigt i handen. Anna & co har återigen gjort ett fantastiskt jobb -- och dessutom finns där ett par finfina granar, för julefridens skull!