tita säger:
lilla frans sover så sött i skohyllan
tita säger:
jag hoppas att han snart blir frisk
tita säger:
men det är ju bra att han sover, så far energin till läkande istället för lekande
tita säger:
höhö
snubbel säger:
höhöhöö

Detta sitter jag och fnissar åt i min ensamhet. Ja, så långt har det gått. Jag är inne på min sjätte dag i oskick, mår ganska bra så länge jag sitter stilla, men känner mig svimfärdig när jag försöker mig på längre strövtåg. Så det enda som finns kvar att göra är att roa mig själv inom hemmets väggar. Jag tror jag ska ge mig upp på vinden och kolla igenom vårt porslin, jag har vaga minnen av en grön Iittala-skål jag en gång hatade men nu känner mer och mer längtan efter.

Inatt drömde jag att Nils Katt fick ungar. Två små, lurviga knyten som han tvättade och gav mat. De låg i en korg tillsammans med honom och min lycka visste inga gränser. Det var sorgligt att vakna imorse och inse att kastrerade hankatter inte kan få barn.

Jag drömde även att jag och sambon gifte oss. I kyrka och allt, med präst och tager du Anna Henrika och en tårögd mormor på första parkett. Att detta ska hända i verkligheten är ungefär lika troligt som att det någonsin föds kattungar i vårt hushåll.

”Du hade nog säkert feber”, sa sambon när jag berättade om min händelserika natt.

I min ägo finns nu den sortens brun antiseptisk sörja som används i sjukhusserier på tv. Jag har aldrig sett sådan i verkligheten förut, och nu ska jag applicera den på en rosa, pälslös kattmage. Till och med flaskan ser seriös ut.

Inatt klockan två satt jag i köket och drack varm svartvinbärssaft tillsammans med min Nils Katt. Jag snorar och kraxar och rör mig på ostadiga ben, och får väl bara inse att det inte var en enkvällsgrej den här gången, denna förkylning som plötsligt uppenbarade sig i fredags efter träning och bastu.

Lill-Fransen är också dålig, hans operationssår vill inte läka och det skär i mitt hjärta varje gång jag ska putsa blodblandad gegga från hans lilla mage, sterilisera och plåstra om. Så vi lever inom hemmets fyra väggar ett par dagar till, stackars Frans och hans hemska matte som låter skära sönder sina djur.

Efter över nio timmar på dagis kämpar man för att behålla fattningen tionde gången man hör fjäriln vingad syns på haga plinkas på kantele samtidigt som någon mässar ”prutt prutt reve reve har du skitit ner dig”. Livet gick vidare fortare än väntat.

Utanför fönstret har vår annars så stolta blåvita flagga inte orkat högre upp än halvstång idag. Trots vackert väder slokar den överallt där den hissats för att hedra, sörja, akta. Det är svårt att förstå och greppa, och ännu svårare att börja morgonen med att förklara för småttingarna att  det finns andra anledningar att flagga än födelsedagar och festligheter. Det kändes som att stjäla en bit av den trygga barndom de ändå förlorar alldeles för fort, men jag vill inte heller vara deras skygglappar och frågorna behöver få svar. Så ett tänt ljus och gud som haver blev en påminnelse om hur bräckliga vi är, hur fel det kan bli och hur viktigt det är att ha händer som smeker istället för slår.

Det känns som igår vi flaggade för föregående tragedi, och här står vi igen. Sorgligt nog kanske inte ens så chockade som vi borde vara. Men livet går vidare, och vi med det.

Ute är det dimmigt och kallt och jag är så trött, så trött. Jobbar återigen i min barndoms trakter, en vecka med konstiga arbetspass och fullspäckade dagar. Nu är jag ledig någon timme, och borde egentligen sova en stund för att kunna bete mig pedagogiskt under eftermiddagen.

Jag orkar inte ens skriva, jag kommer inte på något vettigt alls. Ska försöka uppdatera lite oftare framöver dock. Nu sängen. Godnatt.

Det var ju det här med förståndet. Men när glädjen är stor och köttet svagt kan man inte bara ta sin jacka och gå. Man måste stanna kvar och umgås och dansa lite, skratta mycket och ha det gemytligt. Och det är helt okej. Man kan dock fråga sig om  det är fullt lika nödvändigt att  bli bjuden på pätkis-shot vid tvåsnåret. Men just då var det nästan det viktigaste i världen.

Idag har våra små monster besökt veterinären. Den äldre för sina årliga vaccinationer och den yngre för Det Stora Ingreppet. Det Stora Ingreppet blev dessutom ännu större än väntat, så han kom hem nersövd, iklädd halare och med fem centimeter sår på magen. Tur att jag är hemma och får sköta resten av veckan!

Idag sov jag lika länge som igår. Sedan åt jag frukost i en timme medan jag läste bloggar och facebookade. Turligt nog har jag en sambo som säger hav ingen morkkis, ty helgen är till för vila. Han har spelat dataspel så gott som konstant sedan igår morse, det är något nytt evolutionsspel där han utvecklas från en amöba i havet till ett tvåbent kreatur som jagar dinosaurier. Men någon gång ska vi också bli vuxna, jag lovar.

Vi tog oss iallafall i kragen och kravlade oss iväg till gymmet på seneftermiddagen, så nu känns tillvaron tillfredsställande och musklerna är trötta. Jag njuter nästan olagligt mycket av att få vara hemma en söndagkväll, och veta att jag inom fem minuter ska få äta kikärtstortillas och se på The Shining.

Idag vaknade jag klockan tolv av att Nils Katt snarkade högt bredvid mig i sängen. Jag skulle antagligen kunna sova dygnet runt om jag saknade förpliktelser och hungerskänslor. Hade iallafall en skön dag och kväll igår. Inledde fredagen med tre timmar i frissastolen och har nu blivit av med mina sönderblekta surflockar. Nu är jag fit for höst. Lyckades därefter komma över det sista exemplaret av The Bucket List vid Makuuni, den tycks vara ständigt uthyrd, och sedan städade jag, handlade och kockade mat. Bland det bästa jag vet är att få fundera ut och tillaga fredags- och lördagsmiddagar, eftersom det nästan alltid innebär godare (och dyrare och ohälsosammare) ingredienser och en tillhörande flaska vin. Och det är avkopplande att umgås i köket och röra i grytorna till noggrant utvald musik. Igår blev det cannelloni med tomat och nötfärsfyllning samt mozzarellasallad, tillrett till tonerna av The Mission. Mycket delikat.

Idag ska vi panta flaskor, det är den absoluta motsatsen till middagar, d.v.s. bland det värsta jag vet. Men nästan lika illa tycker jag om att ha koffburkar i en plastpåse på köksgolvet, så det är bara att bita ihop.

Och nu är jag i Vasa. Mina blogginlägg är snart som den tråkigaste resedagbok. På torsdagar är det ärtsoppsdag på Posten, och vi är tvungna att gå dit för att min vän ska få saffranspannkakan som serveras till. Inte mig emot, jag tycker också om pannkaka och sylt. Och det är ungefär det mest konstruktiva jag har gjort idag. Nu borde jag städa, laga mat och träna men jag har fastnat på youtube. När det gäller att fördriva tid är jag kung.